Det blev som jag faktiskt befarade. Igår vid 23 tiden slutade vår lilla Ami att andas. Hon fick bara va med oss 2,5 år och vi saknar hennes så mycket.

Känns så hemskt att vi va hos veterinären som skickade hem oss med antibiotika, smärtstillande och ögondroppar... Borde dom inte ha sett att hon inte skulle bli bättre? Det gick ju trots allt så himla snabbt, hon var med mig ute vid 19 på kvällen när jag tog in hästarna och vankade runt lite sakta, sen 4 timmar senare orkade hon inte mer.

Min lilla Ami är riktigt dålig nu. Var hos veterinären vid 12 idag och de gjorde alla möjliga undersökningar och tog prover, blodprov som visade kraftig infektion i kroppen, röntgen som inte visade något, kikade även efter en böld bakom ögat (då hon har en akut ögoninfektion), ja det blev ett dyrt kalas, tur att det finns försäkringar.

Iallafall åkte vi hem med antibiotika, smärtstillande och två sorters ögondroppar. Hon hade fått antibiotika och smärtstillande så det ska vi inte ge henne mer förrän i morgon bitti. Men just nu känns det så hopplöst, hon vill inte resa sig upp, försöker inte ens ställa sig på benen, utan bara ligger och gnyr... Det gör så ont i mig, hon är ju dessutom bara 2,5 år. Det verkar inte som att vi får något vettig diagnos trots alla undersökningar osv. Får se hur det är imorgon, det blir väl en ny tur till veterinär känns det som... Tycker ju att hon borde bli bättre och inte sämre efter besöket hos veterinären.

Vi var ju hos veterinären med Ami förra veckan. Hon fick då en kortisonbehandling som vi skulle börja trappa ner på i måndags, men då blev hon sämre igen. igår åt hon ingenting och ville inte gå på promenad, efter att ha pratat med veterinären igen lyckade vi tvinga i henne fler kortisontabletter både igår och idag. Men hon är riktigt hängig nu, reagerar knappt på vad vi gör med henne, och är helt ointresserad av maten (hon åt dock lite när vi plockade upp det ur skålen och hon kunde ta maten ur handen)... Dricker lite och kissar, men det är oxå allt.

Så imorgon är det åter dax för ett besök hos Carin i Ugglarp och hoppas på att vi kan reda ut det här, så hon kan bli bättre igen.

Om en vecka är det så äntligen slut på "ledigheten", nu ska man få komma ut och göra lite nytta i arbetslivet igen!

Fick precis det glada beskedet att jag får jobbet som djurskötare, så nu här mjölkas kor! Kommer att vara med första gången på måndag nästa vecka och sen får vi väl se hur lång tid det tar att komma in i det, det är ju 6,5 år sen jag sist mjölkade en ko...

Men det ska bli så himla roligt!

Igår flyttade Elmarina hemifrån till Carola i Krisianstad. Falabella och Irmelina liftade med Jens upp till Kicki "Poppys", hoppas att ni blir nöjda med era grisar!

Med mig hem kom den finska chocolate tan hanen Dixie Chocoman som kom till Sverige redan i början på januari, tusen tack Monica för att du huserade honom och tog ner honom till mig!

Dessutom blev jag med ny skinnypojk, lilla Imargos Filur som bara är 6-7 veckor gammal, ska bli spännande att följa hans utveckling.

Så det blev lite omflyttning i burarna igårkväll när jag kom hem från Landskrona. Chocoman fick dambesök OMG av Granada och Juneau. Milagro fick oxå dambesök i form av Comma och Joline, Milagro åker ju till Norge i mars och jag hoppas att han hinner göra dessa två dräktiga innan han åker.

 Så det blir en "liten" babyboom här runt månadsskiftet april/maj!

Vectra får växa på sig lite mer innan hon sätts med hane tror jag... avvaktar nog till Milagro har åkt så jag inte behöver plocka fram någon extrabur. Då blir det nog så att hon och Så Svart sätts med Napoleon och väntar tan skinny/lakeland  =)

Jag är faktiskt nöjd med dagen idag.

Min self choklad Narnias Granada fick 89 poäng och cert och jag fick alltså min första egenuppfödda champinjon!

Joline fick oxå 89 p och cert i championklassen.

De två andra gråa fick 87 poäng vardera.

Vectra fick bara 85 poäng, lite trist kanske, men det var ju första gången jag ställde skinny och nu vet jag ju lite mer till nästa gång.

Idag var det dax att åka till veterinären med vår "lilla" briardtik Amira, men först en liten inledning om hur det hela började.

Hon började bli dålig i tisdags förra veckan då hon plötsligt inte ville äta, och inte leka med bollen utan gnydde till när hon skulle ta den, verkade ha ont i munnen, men vi kunde inte se nåt. Tänkte att hon kanske rivit sig på nån pinne eller nåt och ville avvakta ett par dar ifall hon skulle bli bättre, men när hon fortfarande inte blivit bättre på torsdan belv det ett besök hos veterinären. Dom kunde inte hitta nåt fel på henne, utan bara konstatera att hon verkade ha ont i munnen och ofta lade huvudet lite snett, så vi fick utskrivet Rimadyl (smärtstillande) och hoppades på bättring.

Idag var hon då inte mycket bättre, hade visserligen kommit igång och åt lite grann, men hon är inte som vanligt i temperamentet, viker ofta huvudet åt sidan, gnyr  och skäller till när man vill kolla henne i munnen. Så vi åkte till en annan veterinär (Carin Strand i Ugglarp) för ev röntgen ifall det skulle behövas, efter att få ge lugnande för att kunna kolla ordentligt och tagit ett blodprov konstaterade hon att vår lilla Ami har Eosinofil Myosit (finns tydligen inget försvenskat namn på det...). Det är en muskelinfektion som angriper musklerna i pannan/käkarna som inte orsakas av någon bakterie eller virus, så när kroppen ska bryta ner det som orsakar infektionen blir det istället musklerna som bryts ner. (Tusan vad det va svårt att förklara, knappt jag hängde med när veterinören berättade det, och jag hittar inget på nätet om det.) Iallfall fick vi utskrivet kortison sm ska skynda på läkningen av detta, tyvärr kommer hon aldrig att få tillbaka de redan nerbrutna musklerna, så hon kommer att bli svagare i käkarna och vara insjunken i hjässan, som tur är e hon långhårig så det syns inte direkt då. Kommer att bli som veterinären sa att huden hamnar precis på skelettet, har ju inga muskler emellan...

Detta är tydligen en väldigt ovanlig sjukdom (endast ett par fall per år) som man inte vet vad den orsakas av. Nu hoppas vi iallafall att hon blir bättre och slipper ha ont och kan äta som vanligt och leka med sin boll igen.