Idag var det dax att åka till veterinären med vår "lilla" briardtik Amira, men först en liten inledning om hur det hela började.

Hon började bli dålig i tisdags förra veckan då hon plötsligt inte ville äta, och inte leka med bollen utan gnydde till när hon skulle ta den, verkade ha ont i munnen, men vi kunde inte se nåt. Tänkte att hon kanske rivit sig på nån pinne eller nåt och ville avvakta ett par dar ifall hon skulle bli bättre, men när hon fortfarande inte blivit bättre på torsdan belv det ett besök hos veterinären. Dom kunde inte hitta nåt fel på henne, utan bara konstatera att hon verkade ha ont i munnen och ofta lade huvudet lite snett, så vi fick utskrivet Rimadyl (smärtstillande) och hoppades på bättring.

Idag var hon då inte mycket bättre, hade visserligen kommit igång och åt lite grann, men hon är inte som vanligt i temperamentet, viker ofta huvudet åt sidan, gnyr  och skäller till när man vill kolla henne i munnen. Så vi åkte till en annan veterinär (Carin Strand i Ugglarp) för ev röntgen ifall det skulle behövas, efter att få ge lugnande för att kunna kolla ordentligt och tagit ett blodprov konstaterade hon att vår lilla Ami har Eosinofil Myosit (finns tydligen inget försvenskat namn på det...). Det är en muskelinfektion som angriper musklerna i pannan/käkarna som inte orsakas av någon bakterie eller virus, så när kroppen ska bryta ner det som orsakar infektionen blir det istället musklerna som bryts ner. (Tusan vad det va svårt att förklara, knappt jag hängde med när veterinören berättade det, och jag hittar inget på nätet om det.) Iallfall fick vi utskrivet kortison sm ska skynda på läkningen av detta, tyvärr kommer hon aldrig att få tillbaka de redan nerbrutna musklerna, så hon kommer att bli svagare i käkarna och vara insjunken i hjässan, som tur är e hon långhårig så det syns inte direkt då. Kommer att bli som veterinären sa att huden hamnar precis på skelettet, har ju inga muskler emellan...

Detta är tydligen en väldigt ovanlig sjukdom (endast ett par fall per år) som man inte vet vad den orsakas av. Nu hoppas vi iallafall att hon blir bättre och slipper ha ont och kan äta som vanligt och leka med sin boll igen.

Från att ha varit näst intill 100 % arbetslös (Gille går på sparlåga så här på våren och har endast jobbat en dag i vecka på sistone) så har jobberbjudandena faktiskt bara trillat in igår och idag...

Igår ringde min mammas kusin och sa att hon pratat med en som sökte ny assistent och att hon tipsat om mig, så om jag var intresserad var det bara att ringa upp, och visst är jag det. Men så idag ringde en som hittat mig via arbetsförmedlingen, han söker en djurskötare till ca 150 mjölkkor, en tjänst på ca 50-75 % och det är tydligen väldigt flexibelt hur mycket och vilka pass man vill jobba...

Ja, valet är inte helt lätt då jag älskar att jobba med djur (har jobbat ca 3,5 år sammanlagt innan med mjölkkor och det är så trevligt, fritt och kul) men tycker oxå att det är väldigt givande att jobba med utvecklingsstörda.
Men i första hand ska jag åka och kika på jobbet med mjölkkorna i morgon eftermiddag, så får jag börja där då det faktiskt känns "roligast" just nu. Har saknat kossorna lite faktiskt sen jag slutade med det när första sonen föddes för 6,5 år sen.